Det första som slår en när man packar upp Asus Zenbook UX31E-RY012V ur kartongen är att den är slående lik Apples Macbook Air. Precis som Apples supertunna dator är Zenbooken byggd i alumiumskal och detaljerna som påminner om Macbook Air är många.

Tangentbordet är till exempel snarlikt ett Mac-tangentbord. Själv har jag alltid haft lite svårt att vänja mig vid tangenter av det slaget som finns på Macbook Air, men det är förstås olika för olika personer. Styrplattan har stöd för multitouch, något som ibland kan ge upphov till oönskade tryckningar men som efter lite övning är väldigt behändigt.

Datorn är väldigt tunn och väger bara 1,3 kilo. Att skalet är byggt i alumium gör att den ger ett robust intryck och det gör också att den är mer tålig mot repor än vad bärbara datorer byggda i plast är.

Bildskärmen

Bildskärmen på Asus Zenbook UX31E-RY012V är 13.3 tum stor och har en maxupplösning på 1600×900 punkter. Bildskärmen är oerhört ljusstark, vilket märks inte minst när man växlar mellan energisparläge och underhållningsläge, som är de två färdigkonfigurerade energischeman som finns på datorn. Det förstnämnda läget innebär bland annat att processorn går på sparlåga och att bildskärmen inte lyser lika starkt, samt att skärm och dator snabbt stängs ner när maskinen inte används. Underhållningsläget drar desto mer batteri men innebär också att maskinen körs med full kraft.

Asus Zenbook UX31E-RY012V är förhållandevis välförskonad ifrån bloatware, även om det som brukligt med märkesdatorer hänger med en hel del tveksamma förinstallerade program. Andra förinstallerade verktyg, så som möjligheten att logga in på datorn med hjälp av ansiktsigenkänning via den inbyggda webbkameran, är dock välkomna inslag.

Bildskärmen är tyvärr annars något av en besvikelse på datorn. Betraktningsvinkeln upplever jag vara väldigt snäv, vilket är synd om man till exempel vill använda datorn för att kolla på film på tillsammans med kompisarna. Så länge man bara ska se på skärmen själv så är den dock behaglig och skarp.

Bra ljud

Vad gäller de inbyggda högtalarna på datorn så har Asus samarbetat med anrika Bang & Olufsen för Zenbook-serien. Det märks, för det är betydligt bättre kräm i högtalarna på den här datorn än vad det är på någon bärbar dator jag har provat på tidigare. Med det sagt innebär det inte att ljudet är bra – ett par billiga externa högtalare ger fortfarande mycket bättre ljud – men volymen är i alla fall mycket väl godkänd.

För att kunna hålla datorn så tunn som möjligt så är antalet portar och uttag på den väldigt få. Det finns bara två usb-portar, varav den ena är en usb 3.0-port. Vill man koppla in trådburet nätverk till datorn får man koppla in en adapter och samma sak gäller om man vill ansluta datorn till en skärm via en vga-kabel. Den medföljande laddaren är liten och smart designad med en liten lysande diod vid den ände som ska anslutas till datorn. Apples magnetbaserade sammankoppling av laddare och dator lyser dock med sin frånvaro, en detalj som man gärna hade fått ta efter.

Batteritiden för maskinen uppges vara upp till 7 timmar och det tycks stämma väl vad gäller mina erfarenheter av maskinen. En båtresa från Oskarshamn till Gotland och tillbaka var inga problem utan strömtillgång.

Tyst och välkyld

Som synes vad gäller specifikationerna för maskinen här nedanför så är det gott om kraft under det milimetertunna skalet på Asus Zenbook UX31E-RY012V. Den kan med fördel användas även för att spela moderna spel på. Ett vanligt problem med bärbara datorer är att de blir väldigt varma om man använder dem till resurskrävande aktiviteter som att se på högupplöst film eller att spela spel. Det är något jag dock inte har märkt av med den här maskinen, som som mest har blivit lite lätt ljummen när jag använt den.

Den välfungerande kylningen till trots är maskinen också väldigt, väldigt tyst. Man störs inte av fläktar som varvar upp eller ner utan datorn är tyst med ett lätt surr hela tiden. En bidragande orsak är att hårddisken i datorn är en SSD-disk, vilket innebär att det inte finns några lösa delar och inga roterande hårddiskskivor.

Sammantaget så är Asus Zenbook UX31E-RY012V en välbyggd och snygg dator med rejält med kraft under skalet. Vore det inte för den snäva betraktningsvinkeln för skärmen så skulle det bli toppbetyg.

Fakta Asus Zenbook UX31E-RY012V

• Processor: Intel® Core™ i7-2677M (1.8GHz , Turbo frequency 2.9GHz)
• Skärm: 13.3″ HD+ (1600*900) 450nits
• Minne: 4GB DDR3 1333Mhz
• Hårddisk: SATA Revison 3.0 128 GB SSD
• Trådlösanslutning: WLAN 802.11 b/g/n, Bluetooth™ V4.0
• Portar: 1x USB2.0, 1x USB3.0, 1x hörlur/mik 1x microHDMI, 1xminiVGA, 1x SD Kortläsare
• Storlek: 32.5 x 22.3 x 0.30 ~ 1.80 cm
• Vikt: 1.3 kg
• Pris: 9999 kronor inkl moms

Den som är på jakt efter en billig burk som kan spela upp videoklipp på tv:n gör sig inte besvär med T-1000, som i den variant med beteckningen V10B som PCOnline har testat  kostar 7 485 kronor. T-1000 är istället en komplett dator i miniformat som vänder sig till den teknikintresserade som vill ha en kraftfull multimediamaskin även för spel kopplad till hemmabiosystemet.

Storleksmässigt placerar sig T-1000 någonstans mellan en förstärkare och en blu-rayspelare vilket gör att den platsar väl i tv-bänken. På ovansidan av finns utblås för fläktarna i den så har man trångt med prylar i tv-bänken så bör man försöka se till att inte ställa något ovanpå enheten. På framsidan av T-1000 finns både usb-uttag och ljudingångar, medan baksidan bland annat är försedd med hdmi-port, dvi-port, vga-port, nätverksport, digitala och analoga ljudutgångar samt ett flertal usb-portar.

Många mediaspelare är beroende av tillverkaren för uppdateringar och modifieringar av mjukvaran, vilket å ena sidan gör att de är enkla att använda men å andra sidan också gör att man som användare är väldigt begränsad och beroende av tillverkarens goda vilja till uppdateringar och modifieringar. Så är inte fallet med T-1000, som ju egentligen är en helt vanlig Windows-maskin men som vid leverans är försedd med alla tänkbara förinstallerade gratisprogram. Det här är något som gör att enheten är snabb att komma igång och använda – det är egentligen bara att koppla in den, slå på strömmen och sedan börja kolla film eller vad man nu vill göra med den. Just att installera alla verktyg som behövs brukar ju annars ta en bra stund när man köper en ny dator.

När man köper en dator från en större datortillverkare brukar det också följa med en massa förinstallerade program, men då handlar det oftast om så kallad bloatware , det vill säga en massa prova på-versioner av diverse oönskade program.

För själva mediauppspelningen finns både Windows Mediacenter och XBMC förinstallerat på maskinen och så mycket mer att säga om programmen i sig är det inte utan det är upp till var och en vilket man vill använda. Fjärrkontrollen som följer med maskinen kan användas för styrning av mediauppspelningen och även om den kanske inte är den snyggaste fjärrkontroll jag har testat så fyller den sin funktion väl. Att starta igång maskinen går på några få sekunder och att stänga ner den går lika snabbt.

Att T-1000 är ett system som till stor del är anpassningsbart gäller inte bara mjukvaran utan även de tillbehör som den kommer med. Den variant av enheten som jag fick prova på hade inte något inbyggt tv-kort, men det är annars något som följer med i flera av de versioner av T-1000 som finns att köpa. Via webbshoppen för T-1000 kan man välja någon av de fasta versioner av mediacentret som finns och där varierar priserna från drygt 5 000 kronor till en bit över 8 600 kronor. Vill man så kan man även plocka ihop sin helt egna T-1000-enhet i webbshoppen.

Ljudnivån på T-1000 är väldigt låg och det oberoende av om man bara använder maskinen för att surfa på nätet eller för att spela krävande spel som Battlefield 3.

Det finns en rad olika tangentbord att välja mellan som tillbehör i webbshoppen för T-1000 och till testexemplaret följde ett Logitech K400 med. Det är ett tangentbord som jag själv har svårt för, inte minst vad gäller placeringen av knapparna för musen. Dessutom är det lite väl stort att ha på soffbordet framför tv:n. Av de tangentbord som finns att välja bland till T-1000 skulle jag hellre lägga slantarna på ett Logitech DiNovo Mini eller Cideko Air.

Något som jag saknade när jag provade T-1000 var inbyggt stöd för wifi, vilket tillverkaren inte minst med tanke på prislappen borde ha sett till att maskinen har stöd för. Det går förvisso att få tag på en enkel wifi-dongel för några hundralappar, men då man även måste ha en dongel för det trådlösa tangentbordet så blir det isåfall onödigt många donglar.

Sammanfattningsvis så har T-1000 varit en behaglig upplevelse att prova på och det ringa formatet till trots är det en riktig kraftmaskin man får i tv-bänken om man skaffar en T-1000 till hembiosystemet. Prismässigt ska man inte jämföra T-1000 med enkla mediaspelare utan med just htpc-maskiner och med tanke på specifikationerna och det robusta utförandet blir slutbetyget att T-1000 är en prisvärt litet kraftpaket.

Specifikationer

• Mått (HxBxD): 73x320x202 mm
• CPU: Intel Core i3/i5/i7-familjen (socket 1155, 32nm)
• GPU och ljudchip: Intel HD Graphics 2000/3000 med Clear Video HD Technology. HDMI v1.4a med stöd för 3D-Blu-ray. Audio 108dB S/N och stöd för HD-ljud. Möjlighet till extra grafikkort.
• RAM-minne: Upp till 16GB DDR3 1333MHz
• Optisk enhet: Kombinerad Blu-Ray-läsare & DVD/CD-brännare, alternativt endast DVD/CD-brännare. Slot-in.
• Hårddisk: Plats för en 3,5″ och en 2,5″, alternativt två 2,5″. (Om instickskort väljs till, får endast en 2,5″ hårddisk plats.)
• Anslutningar fram: 2st USB2.0, Audio in & ut
• Anslutningar bak, ljud & bild: 2xHDMI, VGA, S/PDIF optisk & koax, 8st analog audio.
• Anslutningar bak, övrigt (förutom tuner): 2st USB3.0, 4st USB2.0, eSATA 3Gb/s, LAN (RJ-45). Inbyggd tuner, flera typer (kan väljas bort) DVB-T/T2/C/S/S2/analog TV, Ingång för S-video och komposit. MPEG2/MPEG4. Hårddiskinspelning. Time Shift. Picture-in-picture. Radio.
• Ytterligare expansionsmöjligheter: Intern S/PDIF, 2 el. 4 st SATA 3 el. 6Gb/s (varav 2 används), 2st interna USB2.0. 16x PCIe-kort (eller PCI).
• Operativsystem: Windows 7 Home Premium 64-bit svensk

Det första som slår mig när jag packar upp HP Envy 110 ur kartongen är att den utseendemässigt mer påminner om en gammal VHS-spelare än om en skrivare. Om det är så särskilt snyggt vet jag inte, men det är iallafall originellt och skrivaren är förhållandevis kompakt. På framsidan av enheten sitter en pekskärm på en utfällbar platta vars vinkel kan justeras efter eget tycke. Föregångaren HP Envy 100 hade vissa problem med att luckan inte ville stänga sig automatiskt efter utskrifter i standby-läge, men detta verkar HP ha ordnat i den nya modellen.  Utskrifterna hamnar vid en liten pappershållare på framsidan som fälls ut och in automatiskt och det sparas på så vis plats när skrivaren inte används.

Under en liten lucka på framsidan finns en minneskortläsare och en usb-port. Något uttag för inkoppling till telefonjacket för den inbyggda faxfunktionen finns inte, utan man får istället använda sig av en ip-baserad faxtjänst. Inledningsvis är den gratis att använda men efter att man har testat den ett tag får man börja betala för den.

Pappersarken trycker man in längst ner i skrivaren och man får vara beredd att fylla på ofta. 80 pappersark får plats allt som allt och för det mesta går dessa åt fortare än vad man kan tro.

Bra kvalitet

Utskriftskvaliteten på skrivaren är den kanske det starkaste kortet för HP Envy 110. Text blir mörk och skarp och färgerna i bilderna blir verklighetstrogna. Tack vare den höga upplösningen är HP Envy 110 en skrivare som verkligen fixar snygga fotoutskrifter. Skriver man dessutom ut på HP:s egna fotopapper, som det finns med några provark av i skrivarpaketet, så blir kvaliteten ännu bättre. Just valet av papper är väldigt viktigt inte minst om man ska skriva ut tunga sidor med mycket färg och bilder. Vanliga papper viker sig nästan av blöta efter allt bläck som sprutas ut på dem.

Hastighetern på utskrifterna är väldigt varierande beroende på om man skriver ut rena textsidor, bilder eller sidor med blandad text och bild. Att skriva ut ett A4-ark som består av en bild tar omkring en minut, medan skrivaren tar knappt tio sekunder på sig för en vanlig textsida. Skrivaren är med andra ord definitivt inte den snabbaste på marknaden, men det vägs till viss del upp av den utmärkta utskriftskvaliteten. Bläckstråleskrivare är i sig heller inte särskilt lämpade för den som behöver göra många och snabba utskrifter utan här är det fortfarande laserskrivare som är överlägsna.

Många funktioner

Det som förutom det originella utseéendet främst utmärker HP Envy 110 är dock de många funktioner som skrivaren har att erbjuda. Datorn ansluts enklast till datorn via den trådlösa nätverksanslutningen, men det går även att ansluta enheten direkt till en dator via en usb-port på baksidan av den. Via displayen kan man logga in på Facebook och hämta ut bilder direkt därifrån, man kan skriva ut information om aktuella konserter i ens närområde med hjälp av Last.fm, man kan skicka och ta emot fax digitalt via Internet och det finns spel som man kan köra direkt på skärmen.

För den som har en Androidtelefon eller en Iphone finns det dessutom mobilappar man kan hämta hem som gör att man kan skriva ut från telefonen till skrivaren oavsett var man befinner sig i världen. Tyvärr tycks den inbyggda funktionen för utskrifter från Facebook inte klara av att hämta hem bilderna på Facebook i särskilt hög upplösning, vilket gör att utskrifter som man gör från Facebook direkt med skrivaren blir väldigt pixliga.

Skärmen

Den skärm man använder för att styra skrivaren lämnar också en del övrigt att önska. Hade den  här skärmen suttit på en mobiltelefon så hade den tveklöst fått betyget icke godkänd. Det beror inte så mycket på själva bildåtergivningen i sig, som faktiskt är helt okej med bra upplösning och bra färger. Så fort jag petar lite på skärmen så är jag dock rädd att den ska gå sönder. Det skyddande skärmglaset måste antagligen vara väldigt tunt, för både glas och bild sviktar när jag pekar på skärmen och det även om jag gör det väldigt försiktigt. Sen tycker jag att gränssnittet beter sig märkligt och inte alls som på en mobiltelefon med pekskärm, vilket ju borde vara utgångspunkten. Det är lätt hänt att man råkar hamna helt fel bland funktionerna när man ska bläddra runt i huvudmenyn till exempel.

HP Envy 110 använder sig av två bläckpatroner. En för den svarta färgen och en patron för färgutskrifter och dessa ingår när man köper skrivaren. När det är dags att köpa nya patroner är det att rekommendera att köpa HP XL 60-patronerna, som räcker till 600 svartvita utskrifter och 430 färgutskrifter. Det gör nämligen att kostnaden per utskriven sida hamnar lägre än vad kostnaden blir om man väljer de patroner som räcker för 200 respektive 160 sidor. Driftskostnaderna för utskrifter är dock, som brukligt för många bläckstråleskrivare, relativt höga för HP Envy 110.

Sammanfattning

Eftersom prislappen på den här skrivaren ligger på runt 2 500 kronor så är de små egenheterna med gränssnittet och skärmen dock saker man kan leva med. Utskrifter med HP Envy 110 går nämligen lekande lätt oavsett om man ska göra det via sin dator, via mobiltelefonen eller direkt med skärmen. Just flexibiliteten, att skrivaren kan styras oavsett om man står framför den eller befinner sig på andra sidan planeten, är grym på skrivaren. Även faxfunktioner och inscanning av bilder är enkelt att genomföra och skrivaren är dessutom väldigt tyst när den arbetar.

Fördelar

• Många funktioner
• Enkel att använda
• Bra kvalitet på utskrifter

Nackdelar

• Lite plats för pappersark
• Långsamma utskrifter
• Dåligt touch-gränssnitt på skärmen

Specifikationer

Jag har skrivit en hel del om 3D-teknik i den här bloggen och jag tänkte passa på att fortsätta på temat genom att berätta om Sega 3-D Glasses, som är ett tillbehör till den lastgamla spelkonsolen Sega Master system från 1985. För den som inte är bekant med Sega Master System så är det ett 8-bitarssystem som konkurrerade mot Nintendos populära 8-bitare NES. Rent tekniskt är Master System kraftfullare än NES, men lyckades trots bra spel som Alex Kidd och Sonic aldrig bli lika framgångsrik som konkurenten.

Sega 3-D Glasses är ett tillägg till konsolen som kopplas in via en adapter som sätts i kortplatsen på dess framsida. I adaptern finns ett 3,5mm-uttag dit man sedan kopplar in glasögonen. Sladden från konsolen är väl tilltagen och längre än de korta sladdarna som originalkontrollerna till den är.

Medan anaglyfisk 3D hade lite av sin storhetstid på 80-talet så erbjöd Sega 3-D Glasses en helt annan lösning för att kunna se 3D i fullfärg och det är det som gör dem så intressanta tycker jag. Inuti de svarta glasögonen sitter nämligen en genomskinlig lcd-display för varje öga.  Genom att lcd-displayen aktiveras mörkläggs synen för det ena ögat medan en annan bild visas för det andra ögat. Den här processen sker synkat med att tv:n väldigt snabbt blinkar mellan två olika bilder vilket gör att man får en 3D-känsla när man tittar.

Kräver tjocktv

Segas 3D-glasögon fungerar endast med gamla crt-apparater av modellen tjocktv . För att testa dem fick jag tag på en gammal 14-tums-tv med monoljud, vilket är nog så passande då Master System i sig inte klarar av att generera stereoljud. Spelutbudet för Sega 3-D Glasses är inte det bästa, totalt släpptes det 8 olika spel för systemet. Begagnat-priserna för de här spelen ligger ganska högt, runt 500 kronor kan man få betala för ett spel på Tradera eller Ebay.

Själva 3D-glasögonen i sig dyker sällan upp på svenska auktionssajter utan det är främst på Ebay man kan få tag på dem. Själv lyckades jag få tag på både 3D-glasögon och spelet Out Run 3D via Tradera för en billig penning.

Out Run är ett klassiskt spel i Sega-sammanhang är ett spel där man ska styra en röd ferrari medan man har en blondin med fladdrande hår vid sin sida. Som spel betraktat är det inte mycket att hänga i granen i dessa dagar. Fartkänslan är så gott som obefintlig och synth-ljudet som ska föreställa en motor kan väl som snällast beskrivas vara lite old school-charmigt.

Hur är det då med 3D-känslan?

Tja, den är, som ofta i 3D-sammanhang, sådär. I menyerna i spelet framgår känslan tydligare än när man kör spelet tycker jag. Glasögonen, coola som de må vara, är tunga att ha på näsan och efter en liten stund mår man onekligen illa av att försöka undvika dubbelseendet som ibland tränger igenom när man kollar på skärmen. Färgåtergivningen är det dock inget fel på, vilket är mer än vad man kan säga om anaglyfisk 3D.

För den som är tv-spelsintresserad är Master System kanske inte den första konsolen man tänker på att införskaffa när det gäller gamla sådana. Har man en Master System och dessutom en gammal tjock-tv som ligger och skräpar någonstans är Sega 3-D Glasses förmodligen dock det kanske häftigaste tillbehöret till systemet man kan få tag på.

Läs mer

Filmklipp (inte i 3D) på Out Run 3D

PCOnline testar anaglyfisk 3D

Gör egna 3D-bilder med en vanlig kamera

Den 3D-teknik som används på biografer och i 3D-tvapparater idag bygger på att man med hjälp av filtrerande glasögon visar olika bilder för höger och vänster öga. Det är precis samma princip som med anaglyfisk 3D, med skillnaden att det för den här tekniken inte behövs någon speciell skärm. Allt som behövs är ett par rödblåa glasögon och för att testa tekniken inhandlade jag ett par sådana ifrån Presentero.se. Sedan tekniken blev känd för den breda allmänheten på 80-talet har lågupplösta tv-apparater med små skärmar bytits ut mot platta tv-apparater och bildskärmar med hög upplösning, vilket gör att jag tyckte det var värt att prova om det fungerar bättre nu än då.

Som glasögon betraktat ger glajjorna från Presentero ett betydligt proffsigare intryck än de kartongtillverkade exemplar som man fick med allt ifrån frukostflingor och serietidningar till vhs:er och dvd-skivor när anaglyfisk 3D fortfarande var ett reellt alternativ för att se på 3D-material. Glasögonen sitter tätt inpå och inte mycket ljus kommer in från sidorna och stör. Hade glaset varit mörkt istället för med olika färger hade man faktiskt kunna ha på sig glasögonen bland folk, bågarna är nämligen rätt häftiga om än väl plastiga. Å andra sidan ska man inte förvänta sig för mycket för 69 spänn.

Skralt utbud

Ett problem för 3D-tv-tillverkarna idag är att materialutbudet är minst sagt begränsat. Det finns bara en handfull filmer att köpa på blu-ray i 3D. En annan tillämpning är att spela 3D-spel på Playstation 3. De 3D-spel som finns för Playstation 3 är dock inte särskilt bra – dessutom går det inte att spela i full hd med 3D-läget aktiverat på PS3:an. Utbudet av anaglyfiskt 3D-material är inte heller lysande. Det finns en del gamla vhs-rippar att hämta hem på olika torrent-sidor och ett fåtal moderna 3D-filmer finns också i anaglyfiska varianter. Söker man på Youtube finns det också en del material av blandad kvalitet att ta del av. Några av rullarna jag plöjde igenom är som följer:

• Captain EO

För den som har besökt någon av Disneys nöjesparker runtom i världen kanske namnet Captain EO är bekant. Det handlar om en 80-talsrulle på cirka 15 minuter i 3D med Michael Jackson i huvudrollen, regisserad av Francis Ford Coppola. Filmen släpptes som vhs för anaglyfisk 3D och det är den här varianten man nu kan ta del av på Youtube. Kvaliten är ungefär densamma som för övriga anaglyfiska vhs-rippar jag fått tag på. Djupkänslan är väldigt varierande från scen till scen och färgåtergivningen är minst sagt dålig. Michael Jacksons skådespelarinsats är urusel, musiken och dansscenerna är dock i en klass för sig.

• Resident Evil Afterlife 3D

Den här filmen kom ut 2010 på biograferna och jag minns hur jag häpnade i biosalongen av 3D-effekterna, inte minst när huvudkaraktären flyger flygplan. Den anaglyfiska 3D-versionen av filmen är långt ifrån lika häpnadsväckande men jämfört med lågupplösta vhs-rippar får man ändå en cool upplevelse emellanåt – om man står ut med yrseln som glasögonen ger.

• Tron Legacy 3D

Få filmer har väl till sitt format varit så välanpassade för 3D som Tron. Det är det dessvärre inte mycket man märker av i den anaglyfiska varianten av filmen. Hög upplösning och bra kvalitet till trots uteblir djupkänslan under större delen av filmen. Att färgerna i filmen redan från början är väldigt monotona gör dessutom att färgåtergivningen här blir i det närmaste outhärdlig.

• Saw 3D

Om man bortser från faktumet att det här är en av de sämsta filmer som någonsin gjorts så är det faktiskt en av de bättre filmerna sett till hur bra 3D-effekterna fungerar. Det är meningen att man ska må illa när man ser Saw 3D och på det sättet kanske anaglyfisk 3D är det absolut bästa sättet att uppleva filmen på. Mår man inte illa av scenerna i sig från filmen så gör man ju nämligen det automatiskt efter ett tag på grund av 3D-glasögonen.

Huvudvärk och för mörkt filter

Efter att ha ägnat ett antal kvällar åt att försöka titta igenom det utbud av anaglyfiska långfilmer som finns att ta del av kan jag dra en rad slutsatser kring hur det hela har fungerat. En del av problemen beror på tekniken som sådan medan andra problem är relaterade till just den glasögonmodell jag har provat.

Till att börja med så blir man rejält yr i huvudet efter ett tag med glasögonen på sig. När man går på 3D-bio brukar man bli varnad för illamående och yrsel, men det är ingenting mot vad de här anaglyfiska glasögonen framkallar. Man blir helt enkelt helt vimmelkantig efter bara en liten stund med glasögonen på.

En annan sak jag märkt av är att glasögonen fungerar riktigt uselt om man tittar på film i en mörk omgivning, vilket ju ofta är fallet. Det vänstra filtret, det röda, är nämligen väldigt mycket mörkare än vad det högra blåa filtret är. Det gör att man ofta helt förbigår 3D-effekten eftersom man bara uppfattar det som visas för det högra ögat. Glasögonen är förvisso billiga, men att se till att de båda filtrerna är lika mörka borde ändå vara a och o för tillverkaren.

Det kanske största problemet rent kvalitetsmässigt med film i anaglyfiskt 3D-format är färgåtergivningen. Det blir helt enkelt en väldigt märklig färgkänsla över filmerna man tittar på, det mesta känns grådaskigt och oinspirerande och ju bättre 3D-effekter desto sämre färgåtergivning.

Ingen hit direkt

Ska jag sammanfatta den anaglyfiska 3D-tekniken så får det bli genom att konstatera att det inte är svårt att förstå att den försvann lika snabbt som den kom på 80-talet. Upplevelsen som sådan är väl förvisso värd de 69 spänn som glasögonen kostade att inhandla., men anaglyfisk 3D avnjutes bäst i mindre doser och då med högupplöst material – eller inte alls.

Läs mer om 3D

Två 3D-mobiler från LG och HTC visar framtiden

Gör egna 3D-bilder med en vanlig kamera

Det kan finnas många olika skäl till att man vill sätta upp en övervakningskamera. Kanske vill man se vem det är som är och norpar kakor i kakburken hemma eller så vill man övervaka sitt kontor eller andra ställen där det finns värdefull utrustning.

Ispy är ett program som i grunden är gratis att använda medan många av de mer avancerade funktionerna i det kostar pengar att använda. Bland dem återfinns till exempel möjligheten att styra programmet via nätet. Med gratisversionen kan man bara göra det från det interna nätverket.

Programmet kan användas både med en vanlig webbkamera kopplad till datorn och tillsammans med videoströmmar från nätet eller ip-baserade webbkameror. I programmets huvudmeny lägger man till de kamerakällor man vill ha.

För att välja ut om man bara vill att övervakningen ska ske på vissa områden på bilden så kan man skapa en genomskinlig bild som man lägger över kamerabilden. Om man vet med sig att det finns blinkande lampor eller något annat på bilden är det ju nämligen onödigt att spela in varje gång lampan blinkar.

En annan häftig funktion som finns i Ispy är möjligheten att lägga in bilder på olika planlösningar där man har kamerorna placerade. Kamerorna placerar man sedan ut över bilden och deras ikoner blinkar till när något upptäcks av dem.

När något upptäcks av kameran så spelas det in på datorn så att man sedan kan titta på det på datorn med programmet eller via nätet om man registrerar programmet. Var på datorn man vill att filerna kan sparas väljer man förstås själv.

En spännande funktion är möjligheten att posta inspelade videoklipp direkt på YouTube. Om någon tjuv då skulle fångas på bild av Ispy så har tjuven i så fall verkligen gjort bort sig..

Ladda hem Ispy

Ispy v2.0.5.5 är 8,6 MB stort och att registrera sig för att få tillgång till fler funktioner i programmet kostar från 5 dollar i månaden.

Här hämtar du hem programmet

Den teknik som används för att ge intrycket av att bild och film är i 3D är egentligen inte 3D i dess rätta bemärkelse. Man upplever sig se djup i bilden men man kan inte rotera på objekt vilket vore fallet om det verkligen vore äkta 3D. Det som i folkmun brukar kallas för 3D-bilder är egentligen stereogram, eftersom de består av två olika bilder som visas för höger respektive vänster öga.

Principen för dagens digitala 3D-biografer och 3D-skärmar är egentligen precis densamma som de för grådaskiga 3D-sändningar som gick på tv på 80- och 90-talet. Med hjälp av ett par billiga 3D-glasögon i plast och papper med ett rött och ett blått filter kan man använda samma teknik enkelt själv. Även rött och grönt filter fungerar. Det är både billigt och enkel att använda den här steroegrafiska metoden för att se bilder eftersom det enda som krävs för att man ska kunna ta del av den är just ett par billiga glasögon av tidigare nämnd typ. Här krävs alltså ingen särskild 3D-skärm eller 3D-glasögon med aktivt filter eller liknande.

För att ta en 3D-bild som man sedan kan titta på med hjälp av rödblåa glasögon gör du så här:

1 Välj motivet.

Först och främst gäller det att hitta ett bra motiv. I den här testen har jag bara tagit ett enkelt foto av mitt kontor, vilket kanske inte är det mest häftiga motivet för att testa 3D-tekniken. En porträttbild med mycket djup i (inte någon som står framför en vägg) och där personen kanske sträcker fram en hand eller något mot kameran fungerar utmärkt för att dra nytta av 3D-effekten.

Det är oehört viktigt att motivet står still när du tar bilderna eftersom hela grejen med att få till 3D-effekten är att man ska ta två nästan likadana bilder men från lite olika vinklar. Den ena bilden kommer motsvara det som ses av vänster öga och den andra bilden kommer motsvara det som ses från höger öga.

Man kan antingen rikta kameran rakt fram mot motivet och sedan bara förskjuta den lite i sidled eller så kan man vrida kameran så att den vid båda bildtagningarna är riktade mot samma del av motivet. Vilket som fungerar bäst beror lite på motiv och hur man redigerar bilden i efterhand, det bästa är att prova sig fram.

Det är att rekommendera att använda sig av stativ för bildtagningen.

2 Redigera bilderna

När väl bilderna är tagna är det dags att ge sig in i redigeringen. Principen är densamma för redigeringen oavsett vilket bildredigeringsprogram man använder, men i den här guiden använder jag mig av Paint.Net som är ett bra och gratis verktyg. Det som krävs för att få till en 3D-effekt är att bildredigeringsprogrammet tillåter att man kan redigera värdena för de röda, blå och gröna färgkanalerna i bilden.

Börja med att öppna bilden för det vänstra och det högra ögat i bildredigeringsprogrammet.

3 Gör bilderna svartvita

När väl bilderna för vänster och höger öga är öppnade i bildredigeringsprogrammet så är det dags att göra dem svartvita. Stereografiska bilder i färg blir nämligen inte särskilt lyckade om man inte har en riktig 3D-skärm.

4 Ändra färgerna

Nu ska bilderna färgjusteras för att anpassas för att ses genom 3D-glasögonen. Den vänstra bilden ska därför göras blå. I Paint.Net ordnar man detta genom att gå till Adjustments och Levels. Klicka sedan ur den röda kanalen, märkt med R, och dra stapeln på Output upp till max och tryck på Ok.

Den högra bilden ska istället göras röd. Gör likadant som med den förra bilden men ha istället enbart den röda kanalen markerad i Level Adjustments-rutan.

5 Sätt ihop bilderna

När nu de båda bilderna är färgjusterade korrekt så ska de sättas ihop till en enda bild. Gå till den högra, röda bilden och markera och kopiera allt i den genom att trycka på CTRL+A och sedan CTRL+C.

Gå sedan tillbaka till den vänstra, blåa bilden. Välj sedan Edit och Paste into New Layer.

I Layers-rutan ska man sedan ändra så att det nya lagret, innehållande den blåa, högra versionen av bilden, blir halvt genomskinlig. Det gör man genom att klicka på ikonen längst ner till höger i rutan, Properties. I värdet för Opacity ändrar man sedan värdet till 128.

6 Finjustera bilden

Nu är bilden i princip färdig och tar man på sig ett par 3D-glasögon så ser man 3D-effekten. Om effekten inte är särskilt övertygande kan man dock behöva justera positionen för bilderna. Det gör man enklast genom att bege sig in i ett av lagren, markera allt och sedan flytta lagret horisontellt i sidled.

Så här kan det färdiga resultatet se ut:

Lycka till med fotograferandet och posta gärna dina bilder här bland kommentarerna!

Iomega Superhero Backup & Charger for iPhone är en laddningsstation med inbyggd backupenhet. Med en gratis tillhörande applikation säkerhetskopierar enheten alla kontakter och digitalfoton som finns på din iPhone, och lagrar dem på ett minneskort.

Paketet innefattar laddningsstationen, som är i borstad stål och riktigt snygg, samt en strömadapter och ett SD-minneskort på 4 GB. Du kan byta till ett större minneskort om du vill. Enheten ansluts inte till datorn så den kan inte användas som dockningsstation, men det är inte heller syftet.

Säkerhetskopiera foton på iPhone

Superhero riktar sig mot alla användare som brukar slarva med att ta säkerhetskopia på datan i mobilen. Du installerar applikationen Iomega Superhero Backup, som laddas ner via App Store, och när du sätter din iPhone i laddningsstationen kommer applikationen automatiskt att starta och påbörja backup.

Även om en backup är under pågående arbete kan du plocka ur mobilen ur laddaren, utan att förstöra något. Din säkerhetskopiering kommer helt enkelt att fortsätta där den avslutade nästa gång du ansluter din iPhone.

Den enda nackdelen med Iomega Superhero har att göra med att det tekniska gränssnittet inte är speciellt snabbt. Det är dock inget som har med själva Superhero att göra, utan det är flaskhalsar i tekniken som sätter stopp för hastigheten. Att ta säkerhetskopia av digitalfoton tar med andra ord väldigt lång tid.

När jag anslöt min iPhone första gången fanns det över 800 digitalfoton att säkerhetskopiera, något som tog i stort sett hela arbetsdagen. Det här är dock bara första gången – digitalfoton som en gång säkerhetskopieras behöver inte kopieras igen. Därför går det klart fortare efter ett tag.

Iomega Superhero kostar mellan 600-700 kronor enligt Prisjakt. Det kan kännas som rätt mycket pengar för en laddningsstation, även om den tar en backup. Men å andra sidan är det ett väldigt gediget bygge och den är mycket snygg. Dessutom är 700 kronor trots allt en rätt billig försäkring för att inte gå miste om dina digitalfoton.

Om du brukar ansluta din iPhone till datorn och därigenom automatiskt ta en backup på digitalfoton, behöver du inte Iomega Superhero. Brukar du däremot aldrig koppla mobilen till datorn, är enheten en bra investering. Det går inte att göra lösningen mycket enklare än så här. Iomega Superhero är således en utmärkt present till iPhone-användaren med noll datorvana.

• Kontakt: Iomega
• Kompatibilitet: iPhone 3G, iPhone 3GS, iPhone 4, iPod Touch (4:e generationen)

Ett exemplar av Duracell MyGrid låg oväntat i TkJ-redaktionens postbox idag. Jag har läst om laddningsplattan tidigare, och har tyckt att den verkar intressant. Därför testade jag den direkt.

Duracell MyGrid består av en laddningsplatta på cirka 15×15 centimeter, som du ansluter till vägguttaget. Tanken är att du ska slippa jonglera med en massa mobilladdare, vilket gör att enheten främst passar dig som har flera olika mobiler – kanske lämpligt för en familj?

Det räcker dock inte att lägga vilken mobil som helst på laddningsplattan och tro att den kommer börja laddas. Så bra är tekniken inte riktigt än. Duracell MyGrid kommer därför tillsammans med ett gäng olika mobiladaptrar som har ett par små metallprickar som ska läggas mot plattan.

Några adaptrar, bland annat för iPhone 3G/3GS och iPhone 4, består av ett gummifodral som dessutom skyddar din mobil om du råkar tappa den. Fodralen ser ut som de flesta mobilskal för iPhone, bortsett från de fyra metallprickarna på baksidan.

Laddningspolerna – eller metallprickarna – är kopplade till mobilens laddningskontakt. När du lägger satt på fodralet på din iPhone kan du lägga den rakt på laddningsplattan och batteriet börjar omedelbart att laddas. Detta fungerar alldeles ypperligt.

Bökigt för de flesta användare

Om du inte har en iPhone (eller Blackberry) så passar inte gummifodralen. Då finns det små clips som du trycker fast i din mobils laddningsport. Det finns ett par olika; micro-USB, mini-USB, Nokia och Blackberry. När clipet är på plats behöver du placera det på en liten adapter som sedan läggs på laddningsplattan. Rent praktiskt är det således betydligt mer omständigt än med en vanlig mobilladdare.

Men för iPhone är det väldigt smidigt, om du har fodralet på hela tiden. Det finns dock ett naturligt problem med att ha ett sådant här fodral på, och det är att du inte kan ansluta din iPhone till datorn utan att ta av fodralet. En del användare ansluter förmodligen aldrig sina iPhone till datorn, men de flesta av oss gör det säkert varje dag, för att synkronisera med iTunes. Då tappar Duracell MyGrid sitt syfte.

Rätt typ av person – bra pryl!

Den typ av användare som kommer att gilla Duracell MyGrid är du som har en iPhone eller Blackberry, och som inte brukar koppla in mobilen till datorn samt inte har något emot att ha ett svart gummifodral på mobilen. Fodralet i sig är på intet sätt fult. Det har hål för alla knapparna och det ligger bra i handen.

Stämmer denna beskrivning på dig, kan jag rekommendera Duracell MyGrid. Det är väldigt smidigt att bara släppa ner sin mobil på laddningsplattan, och slippa jaga vägguttag för att en stund senare snubbla över sladden och riva ner mobilen i golvet…

Duracell MyGrid verkar bara finnas att köpa online än så länge. Den kostar drygt 800 kronor.

Har du tröttnat på det burkiga ljudet från högtalarna i din bärbara dator, finns det en uppsjö av små externa högtalare som är enkla att ta med men som ger bättre ljudkvalitet. Lyssnar du ofta på musik eller tittar på film kan jag rekommendera att du investerar i ett par laptop-högtalare.

Sandberg har kommit med ett par små högtalare vid namn USB Cube Speaker Set 2.0. De kopplas till ljudutgången i din dator samt till en ledig USB-port för ström. Till skillnad mot exempelvis Philips Multimedia Speakers 2.0 behöver du alltså använda ljudutgången. Philips alternativ har eget ljudkort och ansluts bara via USB.

Högtalarsetet är i svart pianolack med transparent plast undertill. På undersidan sitter en blå ljusdiod som lyser upp bottenplattan. På baksidan finns utgång för hörlurar, volymknapp samt ingång för strömkabel.

Strömkabeln ansluts till en ledig USB-port, så du behöver visserligen ingen extern strömadapter. Installationen kräver inga drivrutiner eftersom de ansluts direkt till ljudutgången på datorn.

En nackdel med den här kabellösningen är att det blir en del sladdar runt datorn; dels från ljudutgången och USB-porten, och dels mellan högtalarna.

Ljudet är vad man kan förvänta sig för den låga prislappen. Det är inget superljud, men det är klart bättre än de flesta interna högtalare. Ljudet är emellertid bättre i Philips högtalare, så om du står i valet hade jag hellre rekommenderat dem.

Sandberg USB Cube Speaker Set 2.0 kostar 149 kronor och finns att köpa antingen direkt från Sandberg IT eller välsorterade återförsäljare.