Flera datortillverkare satsar nu hårt på att ta fram lockande bärbara PC-datorer inom segmentet ultrabooks – ett koncept som är utvecklat av Intel. De datorer som idag finns på marknaden har klara likheter med Apples ursnygga MacBook Air, så det är inte svårt att se var man har hämtat inspiration.

När jag pratat med Microsoft har de i drygt ett års tid (kanske längre) pratat om ”framtidens bärbara datorer” och hur mycket coolare, snyggare och bättre de kommer att vara, jämfört med de bärbara PC-datorer som vi annars är vana vid. Nu är det uppenbart att det var ultrabooks som Microsoft pratade om.

De senaste årens PC-skräp

Själv har mina två senaste bärbara PC-datorer varit av den så kallade ultraportabla modellen. Jag har gillat formatet med tunna lätta datorer med en skärmstorlek på 13,3 tum. Eftersom jag använder mina bärbara datorer för att de är just bärbara – jag har dem på resande fot, eller när jag bara vill jobba från soffan på kontoret – vill jag att de ska vara små och smidiga.

När jag sitter vid skrivbordet har jag en stationär dator. Det är för att man får betydligt mer datorkraft för pengarna i en stationär, den är mycket enklare att uppgradera och laga, och dessutom är ergonomin mycket bättre. Att sitta dagarna i ända framför en laptop vid ett skrivbord, är som att be om rygg- och nacksmärtor.

Så de ultraportabla datorerna har jag haft de senaste åren har känts små och smidiga. Det var fram tills jag skaffade en MacBook Air (jag skriver som bekant inte bara om Windows, utan behöver kompetens även inom andra plattformar). Jämfört med MacBook Air framstår mina ultraportabla PC som klumpiga burkar från 90-talet.

MacBook överlägsen design

Eftersom jag först och främst är PC-nörd har det varit rent pinsamt att se hur extremt efter PC-datorerna, rent designmässigt, har varit Mac. Problemet med PC-marknaden de senaste åren har varit att tillverkare fokuserat på att pressa priserna.

Och visst, man kan idag få en bärbar PC för under 4000 kronor. De är naturligtvis byggda av rent skräp, och har väldigt kort livstid. Vinstmarginalerna blir inte så stora på den här nivån. En stor del av inkomsterna för tillverkarna försvinner säkert dessutom i att ge support till missnöjda kunder.

Egentligen tycker man att konsumenter borde inse att man får vad man betalar för, och att det är inte möjligt att bygga en bra bärbar dator för 4000 kronor. Det är definitivt inte konstigt att så många PC-användare tröttnat på sina skräpdatorer, bytt till en MacBook Air och därmed blivit Mac-frälsta.

Jag är övertygad om att alla de här billiga bärbara PC-datorerna som svämmat över hos elektronikkedjorna inofficiellt har retat gallfebern på Microsoft. Det är ju sällan datortillverkaren som får kritiken, utan användarna skyller på att det är Windows som är dåligt. Ur det perspektivet är det inte konstigt att Microsoft pratat sig varma om ultrabooks.

Windows inte problemet – datorerna är det

Problemet är nämligen sällan Windows. Jag använder själv både Windows 7 och Mac OS X parallellt med varandra, och tycker bägge operativsystemen är riktigt bra. De har sina för- och nackdelar, men inget av dem är överlägset det andra.

Apple har dock en enorm fördel i att de bygger sina datorer själva, och eftersom de inte är ute efter budgetsegmentet kan de kosta på sig att bygga bra grejer. Hårdvaran i MacBooks är perfekt avvägd för att fungera tillsammans med Mac OS X.

Windows däremot, det körs alldeles för ofta på ren bråte. Datorer i plast vars komponenter tillverkaren har snålat på så mycket det går. Ofta använder man de billigaste komponenterna på marknaden, istället för de lite kostsamma alternativen som är avsedda för att användas i bärbara datorer.

Komponenter för bärbara datorer naturligtvis mindre, men de är framför allt mycket mer strömsnåla. När man väljer bort dessa får man en dator som suger slut på batteriet på en timme och som dessutom blir glödande varm.

För att datorerna inte ska brinna upp har tillverkare tvingats fylla dem med ettriga och högljudda fläktar. Om man använder bra komponenter i en bärbar dator behövs inte en massa fläktar*, så högljudda fläktar i en budget-PC är ett tydligt tecken på att komponenterna är skräp.

Med konceptet ultrabooks ska PC-datorer bli attraktiva. Flera tillverkare har hoppat på tåget och har antingen redan lanserat en ultrabook eller är på gång. Tillverkaren Acer har till exempel förklarat att man inte längre kommer att slåss inom segmentet billiga bärbara, utan istället fokusera på ultrabooks. Det är för dåliga vinstmarginaler bland billiga datorer, och den bristande kvaliteten påverkar knappast varumärket positivt.

Gå till sidan 2 och läs om vad ultrabooks är för något!

Monopol är en sak som vi mer eller mindre erkänner är en rätt dålig sak ur de flestas synvinklar — undantager är alltid företaget som har monopolet, de brukar tycka det är bra just där och då.

Men när det kommer till datorer och Internet är skygglapparna på snabbt. Det är ju så bekvämt med att ha allt kopplat till en specifik mjukvara som i sin tur bestämmer hur mycket tjänsten ska kosta att använda för andra företag. Nej, det var inte iTunes som fick mig att tänka på det här även om det är en del av dem onda cirkeln.

Istället var det Steam. Det finns iTunes-ersättare för mångt och mycket utom iTunes Store och även där har de i varje fall viss konkurrens mot musikdelen och i USA kompliceras köp av TV-serier och film av Netflixstreamningen. Men Stream, jag kan inte komma på något som ens försöker att utmana dem.

Nu antar jag att deras avgifter är relativt små, vilket leder till att det mest är andra distributörsbolag som gnäller. Förståeligt. Ingen gillar att lägga allt i händerna på konkurrenter — de minsta summorna hjälper till att ge dem pengar de annars inte skulle haft och det är trots allt en industri byggd på hård konkurrens.

Det stora problemet är att det är så smidigt med uppdateringar av spelen, och även för ATI:s grafikkort, där allt sköts automatiskt. Folk sitter på samma versioner och det finns därmed mindre problem med att spela co-op.

Smidigheten är en av de sakerna som gör digitala monopol som Steam svåra att göra något emot. Vi flockas dit det är enkelt och snabbt och ger bra resultat — sökmotorer har dominerat för att sedan dött när deras dominans ersatts av någon annan. Än så länge har inte de här cyklerna fått intåg i de delar som är beroende på installerade program.

Monopol leder till begränsningar, det leder till att utvecklingen minskar i just den delen eftersom monopol inte stödjer risktaganden. Men sedan sitter man där och gör inget åt det själv ändå. Det är svårt att aktivera sig mot något som är bekvämt och som allra mest bara är så smidigt uppbyggt att det är snudd på att man dåndimpar bara av tanken.

Fasen också, men vad fan kan man göra?

Qpad MK-85 är ett gamertangentbord som är något utöver det vanliga. Glöm gråa landstinget-färger, tröga tangenter och blockeringar när för många knappar trycks ner samtidigt. Tangenterna på tangentbordet är bakbelysta med blodröda led-lampor och tangentbordet har uttag både för mikrofon och hörlurar. Dessutom har Qpad MK-85 en inbyggd usb-hubb. Tangentbordet är helt tyst när man trycker ner tangenterna och det krävs bara 45 grams tyngd och en förflyttning på 2 mm för att en tryckning ska registreras.

När man spelar spel händer det ibland att datorns bios-högtalare får för sig att pipa till eftersom man trycker på för många tangenter samtidigt. Det är en rest från gamla tiders konstruktioner av tangentbord då kapaciteten för vad datorn kunde hantera i indata från tangentbordet var starkt begränsad. Normalt sett begränsar USB-porten antalet möjliga tangentregistreringar till sex i taget.

Qpad MK-85 är dock ett så kallat N-key roll over-tangentbord, vilket innebär att varje tangent hela tiden läses av indivuduellt av hårdvaran i tangentbordet. Det innebär att det inte spelar någon roll hur många tangenter man trycker ner samtidigt.

För att man enkelt ska kunna markera knappar för olika funktioner på tangentbordet så medföljer ett gäng extra tangenter som inte har någon bokstav eller siffra på sig och är helt orangea. Dessa använder man för att på ett enkelt sätt byta ut de vanliga tangenterna och tydligare veta vilka knappar som ska användas till exempel när man spelar.

Prislappen för QPAD MK-85:s variant med nordisk utformning ligger på cirka 1 495 kronor.

QWERTY har fått sitt namn utifrån de sex första tangenterna längst uppe till vänster. Modellen togs fram för en skrivmaskin av Sholes and Glidden och såldes senare till Remington. Det blev en succé i och med den klassiska skrivmaskinen Remington No. 2. Året var då 1878 och tangentbordet hänger fortfarande kvar.

När QWERTY lanserades fanns det en tanke bakom det. Det var att placera bokstäver vi ofta använder så långt ifrån varandra som möjligt, för att på så sätt minimera chansen att skrivmaskinernas metallhuvudet inte fastnade i varandra. Alla som använt en gammal manuell skrivmaskin vet vad som händer när man skriver för fort.

Får dig att skriva slöare med vilje

På så sätt var syftet med QWERTY att dra ner skrivhastigheten. Trots att vi sedan länge kommit ifrån det rent manuella problemet lever layouten kvar, och även om proffsen kan skriva riktigt fort skulle det gå betydligt fortare att skriva på ett tangentbord designat för dagens datorer.

Det har utvecklats många alternativ till QWERTY, men inget har slagit igenom. Ett av de som i alla fall blev lite känt är Dvorak Simplified Keyboard. Det är designat för att minimera fingerrörelserna genom att placera de bokstäver som oftast används centraliserat för höger respektive vänster hand.

Vidare kan nämnas AZERTY, som utgår från QWERTY. Den här modellen används främst i Frankrike och Belgien. En annan lokal variant är det tyska QWERTZ, där man har bytt plats på Y och Z, som dock är en vedertagen tangentbordslayout som faktiskt används. Tyskan innehåller många ord där T och Z är jämte varandra, samtidigt som Z används oftare än Y. Därav ändringen.

Svorak i Sverige

I Sverige har vi inte gjort några större ansträngningar för att byta ut det gamla förlegade QWERTY-tangentbordet. Mycket beror på att alternativen som finns saknar ÅÄÖ.

Det har gjorts ett par inofficiella varianter av Dvorak, där den mest kända kallas för Svorak. Du kan faktiskt prova att använda Svorak med hjälp av en programvara som mappar om ditt tangentbord med de nya placeringarna av bokstäver.

Ett problem med att ändra tangentbord är att det ställer till det för datortillverkare. Redan idag har man problem med ÅÄÖ när man ska lansera datorer i Sverige – och Norden. Speciellt bland minidatorer löser man detta genom att trycka in de svenska bokstäverna där de får plats – ofta som mindre knappar och helt felplacerade.

På bärbara datorer trycker man som regel ÅÄÖ tillsammans med de norska respektive danska bokstäverna på samma knappar, för att slippa göra tre olika uppsättningar av datorer. Det är därför det brukar finnas norska och danska bokstäver i andra färger på bärbara datorer – det är av ekonomiska skäl för att man ska kunna göra en uppsättning datorer till hela Norden.

Får vi se ett bättre tangentbord?

Frågan är om det kommer andra tangentbordsuppsättningar som bättre är anpassade till dagens teknik, och som låter oss skriva så snabbt som möjligt. För att detta ska gå behöver man egentligen skapa ett unikt tangentbord för varje språk, eftersom användningen av bokstäver och kombinationer skiljer sig.

Idag börjar det bli tekniskt möjligt i och med tryckkänsliga skärmar. Surfplattor och smartphones, där tangentborden är på skärmen, gör det här möjligt. Det är ingen svår sak att skapa nya tangentbord på dessa.

I framtiden lär vi nog se även bärbara datorer med tryckkänsliga skärmar istället för manuella tangenter. Idag är kostnaden för att ta fram sådana rätt hög, men när den sjunker lär tillverkare bygga sådana. Fördelen är att man inte längre behöver bygga om datorerna för varje respektive marknad – skillnaderna kommer att vara mjukvarumässiga.

Nackdelen är att det inte är samma sak att skriva på en tryckkänslig skärm som på tangentbord. Du får ingen feedback och du känner inte knapparna på samma sätt.

Men det verkar som om det finns hopp. Geek publicerade i april 2011 en artikel om att Apple lämnat in ett patent som handlar om att kunna ge feedback på knappar på en touchskärm.

Hur tycker du om att ersätta det gamla tangentbordet med en touchskärm och att lära dig skriva på en ny tangentbordslayout?

Retro blir aldrig föråldrat. Inte på riktigt. Undantager är kanske spel som i deras lågupplösning inte riktigt fungerar längre, vilket har lett till fantastiska saker som specialversionerna av Monkey Island. (Jag har fått för mig att det ska komma en sådan av Day of the Tentacle också, ingen blir gladare än jag.)

Men samtidigt är det den andra delen av retro som är oroande. Den som gett oss C64 Extreme. En av mina vänner som heter Björn — finns fyra av dem som är Björnar — uttalade sig så här och han har helt rätt.

”De har gjort många rätt med denna maskin men också många (i mitt tycke onödiga) fel. Det känns som den är designad av personer som aldrig ägt en C64 själv utan bara sett den på bild. Kalla mig dum purist om du vill, men det är så jag känner.”

Alldeles för mycket med retrostämpeln är designat av folk som bara sett originalet på bild. De har ingen riktig aning om känsla eller vad det var som gjorde den unik. Allt de vet är att folk gillar den massor och att de förhoppningsvis ska få en massa cred ifall de gör något som ytligt sett påminner om det.

Det är faktiskt precis som förhållandet mellan gamla och nya Star Wars-filmer (Clone Wars-TV-serien borträknad.) Retro behöver skavanker, det behöver framförallt charmen även för nya personer. Hur kan personer som tar fram dessa nygamla produkter helt och hållet ignorera det som gör dem unika och att folk drogs till dem till att börja med?

Allt blir som den tidigare nämnda C64 Extreme där tangentbordet i stort sett är omdesignat helt när man tittar närmare. De sysslar med datorer för helvete! De om några borde då ha en aning om hur viktigt tangentbordet är för helhetskänslan. Vinkling, motstånd, avstånd mellan tangenterna, fan, till och med ljudet. Speciellt då när tangentbordet i en C64 utgör mer än hälften av datorn.

Att få detta fel bara för att man vill verka cool, det är lite unket. Och lite av ett misslyckande i och med att den stora målgruppen kommer att fnysa åt dem.

Skulle du kunna tänka dig köpa en C64 Extreme, eller vill du hellre ha originalet?

Läs alla krönikor av J.Nicklas Andersson!

Var går gränsen för privatliv på Internet? Det är en svår fråga, och en jag själv inte ens vet var jag ska börja svara på. Vad är en offentlig person? Det är något ännu svårare att definiera på Internet där vem som helt med tur eller otur kan bli läst av… mängder med folk. Typ miljoner eller i varje fall hundra tusen.

När privatliv dessutom krockar med yttrandefrihet och reklam då är det minst sagt problematiskt. När grundaren för Campaign for a Commercial-Free Childhood och tillika barnpsykologen Susan Linn kritiserade produkten ”Your Baby Can Read” på grund av att det inte fungerar och är ett sätt att lura intet ont anande personer från deras pengar, så slog de tillbaks genom att registerera annonser med AdWords på hennes namn.

Fullt lagligt eftersom annonsen inte nämner Susan Linn direkt men det gör det inte mindre obehagligt. Google och Yahoo har sedan dess lagt mer kritiskt fokus på personnamn när det gäller annonser, men samtidigt vill de förståeligtvis inte lägga sig i så tillvida det inte går över gränserna angående innehållet.

Det värsta är inte att det går utan att det görs. Någonstans är det ett aktivt val som görs att förfölja någon — även om det i det här fallet höll en sakligt dum nivå med annonsen ”Your Baby Can Read works!”. Det visar om inte annat vad de kunde ha för argument som inte kunde slå tillbaka.

Egentligen är det här inget nytt, det sker bara på ett sätt som gör att det märks tydligare. Terry Gilliam betalade för annons redan 1985 i sitt bråk med filmbolaget Universal om hans klippning av Brazil. Och han gick sedan lite längre när han följde med Robert De Niro till Letterman. Skillnaden ligger i detaljerna, idag sker det dynamiskt till en mycket större bas än en specifik tidningsläsare.

Men återigen: vart går gränsen mellan privatperson och offentlig på Internet? Hur långt och lågt får man gå när man bråkar med någon?

Jag gissar på att vi inte har sett bottennivån på småaktiga annonser kopplade till personer och att det kommer att bli mycket vanligare med rena betalade personangrepp. Jag vågar nog till och med påstå att det precis har börjat för på Internet är det ingenting som sprids lika snabbt som småaktigt beteende. Utom möjligtvis My Little Pony: Friendship Is Magic-memes, de löpeldar utav bara satan.

Nyligen publicerades en lista på över 90000 användare – e-postadresser och lösenord – på webben. En hackare hade kommit in i sajten Bloggtoppens databas och dumpat ut innehållet.

Givetvis anser hackaren att han, eller hon, inte gjort något fel. Han har ju bara läst databasen och gjort den offentlig på webben. I sedvanlig hackerretorik är det sajtens utvecklare man ska skylla på. De får skylla sig själva när de inte gjort sina skript säkrare. Ur ett perspektiv från ett någorlunda välfungerande sinne, är det här så klart skitsnack.

Om man använder samma retorik kan man åka hem till hackaren, panga en ruta och sno alla prylar han har. Blir han sur är det bara att säga att, men du hade ju bara vanliga glasfönster – du får skylla dig själv när du inte skyddar dina prylar bättre.

Argumentationen kommer lyda att det är skillnad på fysiska prylar och digitala, men är det verkligen så idag? Har vi inte idag så mycket digitala produkter, som vi betalar för, att gränsen borde suddas ut?

Nu säger någon att ”jag betalar minsann inte för varken program eller filmer – information wants to be free!”. Och då kontrar jag med att du betalar för Internetaccess, mobilabonnemang, TV och nätbank – bara några få exempel på digitala prylar du betalar för.

Hackare som gör sådant här ser sig själva som någon slags goda rebeller, de påtalar bristande säkerhet och gör det för att skapa uppmärksamhet om företagens dåliga skydd. Men egentligen är de bara snorungar som gör livet surt för vanliga användare. Det är klart att företagen drabbas av dålig PR, men det är privatpersoner som får sina personliga data publicerat på nätet. Vad är det för positivt i det?

Nej, skäms på er. Jag skrattar högt när jag läser om hackare som försökt utpressa företag efter att ha hittat säkerhetshål, bara för att haffas av polisen när de travar in på företaget för att göra affärer. Skyll dig själv, dumfan!

Datorer är ett digitalt medium, och det märks inte minst bland användarna och deras åsikter. Inställningarna till vad de gillar och inte gillar tenderar vara väldigt binära. Detta är inte alltid en bra sak.

Det här är något som legat i vila ett tag och jag antog att vi äntligen hade slutat måla in oss i hörn med vad vi använder för verktyg. Men nej, det som en gång hade tystnat kom för några år sedan tillbaks: det här med viktigheten att man använder ”rätt” sorts dator. Och jag vill bara slå huvudet i bordet igen för det finns inget som gör folk tråkigare än de som fäster all vikt vid det. Förringandet finns på alla sidor, tyvärr, så fingerpekandet här sker i en cirkel. (Dessutom finns alla operativsystem till Emacs så penismätning är rätt onödigt.)

Mitt stora problem är det här: resultatet för helvete! Vad du gör med ett verktyg som en dator är så inåt helvete mycket viktigare än vad det är för verktyg som används.

Detta beteende är i och för sig inte enbart utbrett till datorer, det är även ett problem med fotograferande — du kan ta fantastiska fotografier med en 5-megapixels kompaktkamera eller en mobilkamera, allt hänger på hur bra du använder den. En dyr fullsensor Hasselblad med digitalt bakstycke kommer inte hjälpa dig ifall du är fotografiskt handikappad.

Samma sak med datorer. Sluta identifiera er med ett operativsystem och skapa väderkvarnar av de andra alternativen. Låt oss utvecklas som grupp bort från farsartade karikatyrer och bli människor även på Internet. Människor som kan få vara kreativa på alla sätt och vis och dömas för vad de skapar utan att tryckas ned eller höjas upp beroende på vad de skapar med.

Jag skiter fullständigt ifall du ritar på en Mac eller PC — även om jag måste medge att en C64 ger bonuspoäng bara på grund av begränsningarna. En bok blir inte bättre för att den skrivits på annat än något du personligen är bekväm med att använda. För det är just det: personligt. Och låt oss vara ärliga också: alla datorer suger mer eller mindre. Det är lite som att ligga högst på Svensktoppen: visst, många röstade men du ligger högst på Svensktoppen! Så ta vad du har, skapa saker och gör Internet och en del av världen till ett bättre ställe.

Och ännu bättre vore det ifall alla började se mer gråskalor och inte bara binärt.

Vi vet alla att molnet är fantastiskt. Det förser oss med musik var vi än är tack vare tjänster som HypeMachine och Spotify, och man kan spara sina filer på det så att man kan jobba lite varstans och inte bara på ett småtråkigt kontor. Fast det sistnämna är inte bara bra. Det finns nackdelar att lita blint på molnet, för precis som i verkligheten finns det blåsväder. (Läsvärd artikel)

För plötsligt finns det än mer relevans i William Gibsons öppningsfras i Neuromancer: ”The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel”. Då var det grått i och med myrkriget som syntes. Numera är det blått. Knallblått och inte ett moln syns.

För detta är vad som händer när det inte finns något system för en lokal backup. I bästa fall är det bara temporärt fel med att Internet inte är åtkomstbart, men i värsta fall kan molnet vara borta.

Det är först nu som Google Mail har skapat funktioner för att få tillbaka kastad epost. Tidigare om kontot blivit hackat och de tagit bort all sparad epost — inte så ovanligt vid hackningar — så kunde du som bäst få tillbaka kontrollen över ett tomt konto. Detta trots att Googles algoritmburkar redan bestämt sig för att något konstigt händer med kontot.

Man kan skylla på mängden data de har förfogande över, och att det skulle bli mängder mer ifall allt var räddningsbart hela tiden. Jag håller med om det. Men för tusan, molnet är inte säkert och deras rutiner bakom borde spegla detta. Jag är glad över att Google påbörjat vad de kallar The Undeletion Project. De skulle bara gjort det lite tidigare.

Med phishingsidor och gud vet vad är det inte riktigt lika enkelt att envist repetera mantrat om bra lösenord. Detta borde inte komma som någon nyhet för ett företag som trots allt varnat för sidor med skadlig mjukvara i ett antal år. Det är rätt skamligt faktiskt att företag som propagerar så hårt för molnet, varit så djävla usla på att ta hand om och skydda vår data ifall något händer. För vi kan inget göra, vi kan inte ta det till någon som är lite bättre på att rädda data och köra program som kan leta igenom hårddiskarna.

Ett ”oj, tuff skit” räcker inte längre. Det har egentligen inte räckt sedan ni började presentera allt som webbapplikationer, men vi har bara varit distraherade av att det blänkt lite. Gör molnet till ett säkrare alternativ och det kommer verkligen vara det självklara valet. Om det löses upp vid vindpustar, då är jag inte helt säker på att jag vill lägga viktiga saker ovanpå det. Alls.

J. Nicklas Andersson illustrerar och fotograferar (Carbonated Ink) och bloggar på An Awkward Reality Break.

Enligt Wikipedia hade Microsoft i somras 90000 anställda världen över. Tvärtemot vad många verkar tro, genererar företaget rejält med pengar. Bara förra året gick bolaget med närmare 168 miljarder kronor i vinst och siffrorna pekar allt annat än neråt. Ändå råder det en allmän åsikt om att Microsoft är på fallrepet. De har trillat bakom konkurrenterna och numera ses de snarare som en underdog till Google och Apple.

Huruvida det här är en strategi som är medveten eller inte lär vi bara kunna filosofera över. Men det är intressant att se hur Microsoft, och kanske framför allt konsumenternas syn på Microsoft, har förändrats under de senaste åren. Visst hörs det ibland gnäll om hur kassa Microsofts produkter är, främst från de mer inbitna Mac-användarna, men överlag har det mesta tystnat.

Microsoft fortfarande gigantiska

Apple och Google får däremot en hel del kritik och de ses numera som de stora giganterna på marknaden. Detta trots att Apple ”bara” har 46600 anställda och en vinst på 93 miljarder kronor, och Google ligger på 23000 anställda och gjorde en vinst på cirka 57 miljarder kronor. Microsoft är statistiskt sett alltså större än Apple och Google är ihop.

Trots det ses Microsoft som en underdog.

Om vi tittar på vad som har hänt hos Microsoft de senaste åren, har de satsat mycket på att bli mer öppna och transparenta. De är aktiva inom sociala medier, driver en rad olika bloggar, och de har öppnat upp för betatestande för vem som helst. Tidigare var det bara utvalda personer som fick prova testversionerna av Microsofts produkter, medan man numera låter vem som helst ladda ner och prova.

Både Windows 7 och Office 2011 släpptes som betaversioner för vem som helst att ladda ner. För att vara betor var versionerna förvånansvärt fulländade och man lät användarna köra dem fritt under en lång period. Tack vare betatestandet kunde Microsoft samla in mängder av information om buggar och krav på funktioner, vilket utan tvekan skapade stabilare och bättre programvaror.

Öppna och transparenta

Nu håller man på att utveckla Windows 8, och redan finns det en tidig testversion att fritt ladda ner för den som vill prova. Via bloggar berättar man kontinuerligt hur arbetet fortgår och man låter gärna användare komma till tals för att få tips om nya funktioner och förbättringar som önskas. Folket på Microsoft följer även bloggvärlden och är aktiva i kommentarer och på de sociala nätverken. Det här kan jämföras med förr i tiden, då den enda kontakten man hade med Microsoft var via en utvald pressansvarig.

Ett annat område som Microsoft klivit in på den senaste tiden är inom öppen källkod. De verkar ha slutat se Linux och öppen källkod som hot, utan vill istället samarbeta och de har flera projekt inom just öppen källkod. Microsoft berättar mer på sajten Openness. I och med detta har de gjort sig betydligt mer populära inom den här marknaden.

Google är på många sätt lik Microsoft här – även om de inte är lika duktiga på att ta kontakt med användare som har problem med deras tjänster. Google bloggar om vad som händer på företaget och vilka nya tjänster man erbjuder, och man satsar en del på öppen källkod. Problemet med Google är, ur konsumenternas perspektiv, att de har fått för stor makt. Extremt mycket av det som idag görs på nätet har någon koppling till Google, och oron för hur mycket data företaget samlat in om användarna är stor.

Apple är tysta

Apple gör däremot tvärtemot. De är helt instängda, och berättar aldrig om någonting som händer. All rapportering om kommande Apple-produkter är alltid baserade på rykten och skvaller. Det här är så klart ett medvetet val och hjälper till att bygga upp spääningen runt de faktiska lanseringarna. Men det är också ett skäl till stark kritik.

Ofta hörs sägas att Microsoft tappar stort till Apple, att användarna flyr Windows för att börja använda Mac istället. Hur ser det egentligen ut i verkligheten? Netmarketshare publicerar statistik över användningen på Internet, och det är knappast så att Windows är ett utdöende operativsystem…

I skrivande stund har 92,44 procent av datorerna bland Internetanvändarna Windows som operativsystem. Mac OS ligger på 6,45 procent, och Linux på 1,11 procent. Under det senaste året har Mac OS ökat från 5,20 procent till nämnda 6,45. Windows har under samma period tappat från 93,83 procent.

Det är inte svårt att räkna ut var användarna har tagit vägen. Men även om nästan 1,4 procent är väldigt många datorer världen över, är det lite för tidigt för att klassa Microsoft som ett döende företag med ett operativsystem som alla lämnar…